Vilsen eller fri?

Nu har jag lämnat församlingen jag tillhört under många år och om jag eventuellt har någon tro kvar på någon sorts Gud så är det i alla fall inte den "frikyrkogud" som jag vuxit upp med. Det hela är ett rätt så stort perspektivbyte - Gud har alltid varit en självklarhet och funnits som någon sorts resonansbotten i livet. Något som skapat stadga och en sorts struktur åt livet.

Någon kanske då undrar - känner jag mig fri nu?

Jag kan känna en frihet i att inte behöva stå bakom tankar som jag egentligen inte har några bra argument för, regler och lärosatser som jag inte alls sympatiserar med. Det är skönt att slippa fundera på hur jag ska kunna tolka bibeln på ett sätt som jag känner att jag kan stå för. Att slippa leta efter perspektiv på frälsningen som känns rimliga.

Samtidigt skapar det naturligtvis en viss vilsenhet att lämna ett sammanhang man har tillhört och identifierat sig med. Det finns ju en trygghet i att vara en del av en grupp med rätt så fasta regler och gemensamma ritualer.

När jag försöker hitta en bild för hur det känns så kommer jag att tänka på en guldfisk som har levt sitt liv i en liten skål och sedan lyckas ta sig ut i havet. Det är en haltande bild och jag menar absolut inte att alla som tror på en Gud är som guldfiskar i en liten skål. Jag förmodar att det för någon annan kan kännas precis tvärt om, det vill säga att man kommer ut i frihetens hav när man bestämmer sig för att bli kristen och gå med i en församling.

För den lilla guldfisken är det naturligtvis skrämmande att hamna i ett ofantligt stort hav som den inte kan se slutet på. Från en rätt så steril miljö till en massa okända växter och skrämmande djur. Det finns en helt annan mångfald men samtidigt en massa nya saker och företeelser att förhålla sig till.

Spännande men också skrämmande, ett stort mått av frihet men risken är att man ibland kan känna sig lite vilsen...

Att lämna sin församling

Efter flera års moget övervägande har jag nu lämnat, eller begärt utträde ur, den församling jag tillhört under rätt så många år. Rent praktiskt innebär det bara att mitt namn stryks ur församlingens matrikel så man kan ju fråga sig vad det är för vits med att göra det. Kan man inte bara stå kvar även om man inte är så aktiv?

För mig handlar det om att vara ärlig mot mig själv men även gentemot ledningen i församlingen och alla medlemmar.

Det är tärande för en själv att vara med i ett sammanhang om man inte längre känner att man kan stå bakom många av de trossatser som är viktiga för majoriteten av församlingen. Jag är väl medveten om att man aldrig kan hitta ett sammanhang där alla tycker och tror likadant, man måste alltid vara beredd att kompromissa. Men någonstans går det en gräns och har man kommit fram till den så tycker jag det ärligaste man kan göra är att erkänna det både för sig själv och det sammanhang man tillhör.

Man behöver naturligtvis inte göra någon stor grej av att man går ur men för mig kändes det viktigt att inte bara slinka ut bakvägen utan att försöka förklara orsaken till varför jag väljer att lämna församlingen.

Jag fick möjlighet att träffa styrelsen och berätta hur jag kände och varför jag ville gå ur och hade även hoppats få säga något och tacka för tiden som varit på församlingsmötet där det skulle meddelas men tyvärr fick jag inte det.

Här är istället en länk för er i församlingen och alla andra som är intresserade av vad jag skulle ha velat säga...

Till styrelsen och medlemmarna i församlingen

Det är med blandade känslor som jag nu för första gången på 32 år inte tillhör någon frikyrkoförsamling.

Har du egna erfarenheter av att lämna en församling eller tankar kring det hela så får du gärna kommentera. 

Religiösa upplevelser/känslor

I de frikyrkliga sammanhang jag har befunnit mig i så kan man nog utan överdrift säga att "religiösa upplevelser" anses viktiga och ses som tecken på Guds närvaro. Ofta delar man upp människan i kropp, själ och ande och menar att det är med ande-delen som man kan kommunicera med Gud.

Jag har aldrig riktigt förstått mig på skillnaden mellan själ och ande; om det finns någon Gud så borde man väl kunna erfara honom med alla sinnen och på en mängd olika sätt...

Frågan blir nu - hur ska jag förhålla mig till de upplevelser som jag tidigare kopplade ihop med Gud?

Många gånger har jag haft starka känslomässiga upplevelser i samband med gudstjänster och liknande men jag har också blivit känslomässigt berörd av mycket annat i livet. Jag är väldigt "lättgråten" när det gäller film och böcker, både när det går bra och dåligt. Om jag lyssnar till musik som jag tycker om så kan jag bli väldigt rörd men jag har lite svårare att beröras känslomässigt av hockey- och fotbollsmatcher. När jag läste på universitetet och pendlade med buss varje dag så läste jag ofta böcker och blev titt som tätt tvungen att ta lite pauser i läsandet eftersom jag inte hade lust att sitta och gråta på bussen....

Under många år ledde jag en hel del lovsång i kyrkan och eftersom jag ofta valde sånger som jag tyckte mycket om var det svårt att inte bli känslomässigt berörd.

När jag nu ser tillbaka på de känslomässiga upplevelser som jag haft inom kyrkan så känns det inte som att jag behöver hänvisa till någon Gud för att kunna förklara det för mig själv. Hela livet är fullt av känslor och vi blir berörda av en massa olika saker beroende på vad vi tycker är viktigt i livet.

Man skulle i och för sig kunna säga att Gud är orsaken till alla dessa känslor men för mig räcker det med att konstatera att vi upplever och känner en massa olika saker. Ibland är vi mer mottagliga, kanske beroende på vår förväntan, erfarenhet av tidigare upplevelser, känslomässiga tillstånd eller en massa andra saker.

Jag vill inte utesluta att det kan finnas någon sorts Gud som försöker kommunicera med mig men just nu känns det som en rimligare förklaring att det jag upplevt helt enkelt handlat om känslor, precis som allt annat vi känner. Och det i sig känns inte som ett bevis eller tecken på att det finns någon Gud.

Det här inlägget handlar om min upplevelser och hur jag försöker hantera dem, jag menar inte att det är något allmängiltigt. Kommentera gärna och berätta hur du ser på saken vare sig du har upplevelser som du inte vet hur du ska hantera eller inte.

Upplysning

Jag håller på och läser Christer Sturmarks nya bok - Upplysning i det 21:a århundradet. Christer är ordförande för förbundet Humanisterna och engagerar sig ofta i frågor kring vilken plats religionen bör ha i samhället. Han menar att religion är en privatsak, att samhället bör vara sekulärt och att det är viktigt att samhälleliga och politiska beslut inte motiveras utifrån religiösa argument.

I mitt förra inlägg skrev jag om att definiera sin livsåskådning och att det känns viktigt för mig att hitta argument för det jag tror på. Nu när jag inte längre är så säker på att det existerar någon övernaturlig Gud som sätter upp regler för hur vi ska leva och råder över naturlagar och dylikt så känns sekulär humanism som en intressant livsåskådning att titta närmare på.

Det finns säkert bättre och utförligare böcker i ämnet men det fick bli den här till att börja med. Det känns väldigt spännande att se vart den här resan ska föra mig...

Från bokens baksidestext:

I Upplysning i det 21:a århundradet beskriver Christer Sturmark sin egen filosofiska utveckling och tar med sig läsaren på färden. Avsikten är att alla som intresserar sig för frågor om sanning och lögn, om själen, vetenskap, hokus-pokus och meningen med livet ska få del av några verktyg för att stärka förmågan att genomskåda bluff, vidskepelse och orimliga påståenden.
Boken tar sig an ett stort antal av vår tids besvärligaste och samtidigt politiskt känsliga frågor, med ett nyfiket observerande och resonerande förhållningssätt. Utgångspunkten är att världen är naturlig och i princip möjlig att förstå.

En ny livsåskådning

Under en stor del av mitt liv har jag lagt en hel del energi åt att definiera eller sätta ord på min livsåskådning. För mig har det känts viktigt att försöka få någon sorts struktur på vad jag tror och hur jag föreställer mig att allt hänger ihop.

En livsåskådning innebär en uppfattning om hur man tror att verkligheten är och en uppfattning om hur man bör leva och handla mot sig själv, andra och omvärlden.

Fram tills för inte så länge sedan var Gud centrum och en självklar del av den. Som någon sorts kärna som man sedan kan bygga det hela runtomkring. Utmaningen var att skapa någon sorts sammanhängande struktur där Gud, bibeln och min egen erfarenhet av livet kunde samsas utan allt för stora krockar. Genom att läsa hur andra människor har närmat sig bibeln och tolkat den försökte jag hitta något förhållningssätt som kändes rimligt.
Rimligt är naturligtvis ett svårt ord att använda när vi blandar in en övernaturlig Gud men jag tänkte ändå att det är viktigt att det känns rimligt för mig även om det innehåller övernaturliga element.

Det finns ju förstås en mängd olika sätt att se på och tolka bibeln (även om många skulle hävda att just de läser precis som det står), så jag försökte hitta ett förhållningssätt som jag kände att jag någorlunda kunde stå för. Vad man än tror och tycker om bibeln så finns det ju en hel del som är minst sagt lite svårsmält och som man inte riktigt kan köpa rakt av. För det mesta lyckas man komma runt det genom att tolka just det avsnittet bildligt eller symboliskt.

Nu har jag hamnat i ett annat läge eftersom jag inte längre känner mig så säker på att det finns någon Gud. Det innebär att jag inte längre kan hänvisa till Gud när jag försöker hitta argument för min livsåskådning. Jag blir alltså tvungen att revidera både min uppfattning om hur verkligheten är beskaffad och hur jag tycker att jag bör leva och handla mot mig själv, andra och omvärlden.

Det är naturligtvis fullt möjligt att komma fram till en på många sätt liknande livsåskådning utan att hänvisa till en Gud eller en helig skrift.

Det blir spännande att se var man hamnar :)

Fortsättning följer...

Det finns ingenting att vara rädd för

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om boken Jehovasjäveln. Nu ska jag slå ett slag för en annan bok som jag på många sätt känner igen mig i. Det är Johan Heltnes bok Det finns ingenting att vara rädd för.

Båda böckerna försöker beskriva olika aspekter av hur det kan vara att tillhöra relativt slutna rörelser med tämligen auktoritära ledare som säger sig förmedla sanningen med stort S.

Heltnes romen handlar om tonåringen Jonathan som bor i Uppsala, tillhör Livets Ord och även går på församlingens gymnasieskola. Jonathan brottas med frågor som tro och tvivel, sjukdom, helande, förälskelse och sexualitet och boken beskriver de psykologiska spänningar som kan uppstå i mötet med extremistisk religiositet.

Jag vill vara tydlig med att det jag skriver i det här inlägget men även på bloggen i stort handlar om mig och mina upplevelser. Vi kan som individer uppleva händelser och sammanhang helt olika beroende på vilka vi är och de erfarenheter vi har med oss sedan tidigare. Det finns naturligtvis många som har vuxit upp inom frikyrkan men som varken känner igen sig i den här boken eller i mina funderingar.

Ett centralt tema i boken är skam - den skam som kommer av att inte lyckas leva upp till de normer som gäller eller att inte kunna låta bli att tänka de tankar som är förbjudna, framförallt de som är kopplade till sexualitet.

Ett annat tema handlar om den distans som skapas mellan det liv man lever i kyrkan och det som gäller ute i världen. Det får lätt som konsekvens att man delar upp människor i två läger; de som är med och de som är emot.

Sedan tar boken också både direkt och indirekt upp det begränsade utrymmet för ifrågasättande och kritiskt tänkande som finns inom den här typen av sammanhang. 

Jag tyckte att boken var klart läsvärd och rekommenderar den gärna om du har befunnit dig i sådana här sammanhang.

Här är en länk till en intervju med författaren på UR.

exTroende

Jag skriver den här bloggen av minst två anledningar. För det första så är bloggandet för mig ett bra sätt att bearbeta mina egna tankar och tvinga mig till att formulera vad jag tänker och tycker. För det andra så hoppas jag, även om det kanske kan verka förmätet, att mina tankar och det jag skriver kan stimulera andra till att reflektera över sina uppfattningar och trosföreställningar.

Jag gissar att det finns rätt många med en frikyrklig bakgrund som på olika sätt försöker hitta ett nytt förhållningssätt till det hela eftersom man inte riktigt känner sig bekväm med det man tidigare trott och engagerat sig i. Vad man sen kommer fram till kan naturligtvis variera men det är viktigt att fortsätta reflektera och att våga ifrågasätta sig själv och sina föreställningar.

För några år sedan stötte jag av en slump på en internetsida med det talande namnet EXTROENDE. Det är ett försök att skapa en mötesplats för människor som lämnat sin tro och som inte längre kan eller vill söka svaret på livets frågor i religionen. Oavsett om man känner igen sig i den beskrivningen eller inte så kan det vara intressant att läsa några av de berättelser eller korta självbiografier som människor bidragit med. Där beskriver de hur de på olika sätt lämnat eller tappat tron och hur det varit att växa upp i ett sammanhang där man trott på Gud.

Jag har inte läst allt på sidan och kan därför inte rekommendera den i sin helhet men det har varit givande att läsa berättelserna och jämföra med sin egna erfarenheter. Eller som C S Lewis lär ha sagt: Vi läser för att förstå att vi inte är ensamma.