Jehåvasjäveln

Det är svårt att se sig själv och det sammanhang man befinner sig i utifrån. Jonas Gardell har skrivit att genom att begränsa sin kontext uppstår normalitet och det ligger mycket i det. Alla tycker vi att det vi själva gör eller befinner oss i är det normala. Det är det vi har vant oss vid och lärt oss tycka om. I många religiösa sammanhang är det nog till och med så att andra människors misstänksamhet, fördömande och oförståelse snarast blir en bekräftelse på att man är på rätt väg.

För några år sedan läste jag boken Jehåvasjäveln av Henrik Pettersson. Han var själv ett Jehovas vittne fram till tjugoårsåldern och boken beskriver i romanform hur det kan vara att tillhöra en relativt stängd religiös rörelse. På bokomslaget står det:

Det är en berättelse om ofrivilligt utanförskap och om längtan efter något annat. Om att stå utanför samhället men ändå leva mitt i det. Inte minst är det en bok om uppbrott, och om att uppfylla drömmar och våga förändra sitt liv.

När jag läste boken insåg jag att det fanns en hel del likheter mellan det som beskrevs och det sammanhang jag levde i. Framför allt tanken på att man hade hittat sanningen med stort S och att det var viktig att få med andra på tåget. Även en rätt tydlig uppdelning av människor i vi och dom.

Nu har jag snabbläst boken igen inför det här inlägget och tycker fortfarande att den är läsvärd. Jag känner igen mig i mycket även om jag inte skulle beskriva det på samma sätt. 

Om du vill få en glimt av hur det kan vara att leva i en relativt stängd religiös rörelse eller kanske få hjälp att se din egen rörelse i ett utifrånperspektiv tycker jag du ska leta upp den här boken.